Historia

Bostadsrättsföreningen Tellusborgshus består av 349 bostadsrättslägenheter fördelade på 22 fastigheter, inalles 59 portar. Vidare finns i föreningen 19 affärshyresrätter, 15 affärsrätter, 1 bostadshyresrätt samt 63 garage.

Våra fastigheter ligger på Valborgsmässovägen, Trettondagsvägen, LM Ericssons väg (ojämn sida), Cedergrensvägen (ojämn sida) samt Pingstvägen (första delen, jämn sida).

Föreningens historia – LM-staden börjar byggas

Under 1930-talet växte LM Ericsson enormt. Man flyttade ut hela sin verksamhet till Midsommarkransen där fabriken byggts i omgångar mellan 1940 och 1991. Området var i stort sett obebyggt och utan kommunikationer. Man fick löfte om att spårvägen skulle dras fram till fabriksområdet. Det fanns redan viss bebyggelse från seklets början. I Gröndal fanns bebyggelse längs vattnet i anslutning till några mindre industrier, i Aspudden vidare längs Hägerstensvägen och i Midsommarkransen på tomterna mellan Vattenledningsvägen och Tellusborgsvägen, också dessa i anslutning till mindre industrier, bland annat ett kortlivat tegelbruk.

Ericsson expanderade kraftigt och hade redan hundratals, snart tusentals, anställda vars bostadsbehov ingalunda täcktes av den befintliga bebyggelsen i området.Tillsammans med arbetare vid AEG och Radius kontaktade man Fastighetsnämnden som upplät området mellan fabriken och Svandammsparken till bostadsbyggnation. Initialt ledde detta till konflikter eftersom området delvis var ett rekreations- och koloniområde.

Klart för inflyttning

Området stod klart för de sista inflyttande 1940. Kontantinsats och årshyra var två belopp av samma storlek för respektive lägenhetstyp. För 1 rok var kontantinsats och årshyra i båda fall 700 kronor. Motsvarande för 2 rok var 750 kronor, 3 rok mindre 990 kronor och 3 rok större 1100 kronor. De som köpte sina lägenheter fick förmånliga lån med tre procents ränta. Fastigheterna är föreningens egendomar men inte marken. Tomterna är tomträtter som sedan första början tillhört Stockholms stad.

Fastigheterna är av en gedigen konstruktion, de är mycket välbyggda av material av högsta kvalitet. Emellertid närmar de sig sjuttioårsstrecket varför omfattande renoverings- och upprustningsarbeten har varit nödvändiga inom ramen för god fastighetsförvaltning.

Renovering

Nedan redogörs för de mest betydande renoveringsarbetena.

• Stambyten påbörjades 1976
• Fasadrenoveringar påbörjades 1991
• Takrenoveringar påbörjades 1994
• Trapphusen stod färdigrenoverade 1995
• Fönstren renoverades mellan 2001 och 2004

Mindre renoverings- och upprustningsarbeten pågår kontinuerligt.

LM-stadens historia – Allmänt

Från förra sekelskiftet upplevde Stockholm en enorm expansion som låg i linje med hela landets snabba industrialisering och urbanisering. 1904 utarbetade stadens styrande den första stadsplanen för Stockholms ytterstadsområden. Stockholms folkmängd växte snabbt och på 1930-talet var bostadskrisen akut efter att länge ha eskalerat. Det var stadens arbetarbefolkning som upplevde denna kris i form av trångboddhet, sanitära olägenheter och allehanda obekvämligheter till följd av bostadsbristen. Människor med goda ekonomiska förhållanden påverkades mycket lite av bostadskrisen.

Folkhemstankar, funktionalismen och LM Ericssons expansion

Framför allt tre stora historiska strömningar och samhällsomvandlingar utgör bakgrund till LM-stadens uppbyggnad. Den första tar sin början i politisk ideologi. Under 1920- och 1930-talet började tanken på ett folkhem växa fram. Bostädernas kvalitet var en viktig del av dessa tankar. Man tänkte sig att alla, även de som tidigare inte haft råd, skulle få tillgång till ljusa, funktionella och bekväma bostäder. Den andra handlar om estetik och arkitektur. Funktionalismens enkla, raka linjer och rationella byggnadssätt ligger helt i linje med den anda och stil LM-stadens smalhus byggdes i. Den tredje historiska strömningen och samhällsomvandlingen beskriver det företag som kom att bli bland landets absolut viktigaste och största. LM Ericsson hade till en början lokaler i Vasastaden i centrala Stockholm men hade växt ur dem. Ute i Midsommarkransen, bara ett begynnande bostadsområde denna tid, fanns mark att tillgå. Marken köptes upp och bostäder började byggas 1937.

LM-staden – ett brukssamhälle?

LM-staden liknas ofta vid ett brukssamhälle och området har onekligen flera likheter med ett sådant. Området var ett samhälle i sig själv som inte bara innehöll inslag som affärer, samlingslokaler, frisör och tobakist utan även lärlingsskola för vanartiga pojkar och flickor som hamnat i olycka. Men på flera punkter skiljer sig också LM-staden från ett traditionellt brukssamhälle. LM Ericsson hade inget arbetsgivarmonopol i området, området är beläget i stadsmiljö, områdets butik var inte kooperationens Konsum och föreningarna var inte anslutna till LO eller socialdemokraterna, den stora samlingslokalen Midsommargården är inte ett Folkets Hus utan ett Medborgarhus. En viktig skillnad är även att arbetarna nästan hela tiden i fabrikens historia varit i minoritet. Det är i stället tjänstemännen, huvudsakligen ingenjörerna, som varit den dominerande yrkeskategorin.

Stadsbyggnadsplan och arkitektur

Stadsbyggnadsplanen kom Albert Lilienberg och Thure Bergentz att stå för medan ritningarna till fastigheterna blev arkitekterna Hakon Ahlbergs, Sven Backströms och Leif Reinius ansvar. För byggandet ansvarade byggmästare Olle Engkvist som några år tidigare ansvarat för liknande projekt på Gärdet och i Hjorthagen i norra Stockholm. Han var en nydanande byggmästare som införde seriebyggandet. Han betraktade inte husen som enskilda byggprojekt utan betraktade hela området som ett byggprojekt. Varje yrkeskategori utgjorde ett bygglag och de gick från hus till hus och gjorde sina delar. Det var bara snickarna som inte fann sig i denna ordning utan fortsatte arbeta i mindre lag. Detta var en tid som i Stockholm präglades av mycket stark industriell, ekonomisk och befolkningsmässig tillväxt.

Man började bygga vid Svandammsparken och byggde sedan i riktning mot LM Ericssons fabrik – som för övrigt inte stod färdig förrän 1940. Byggnationen skedde i två omgångar. De första husen byggdes längs Pingstvägen närmast Svandammsparken och längs Valborgsmässovägen också närmast Svandammsplan. Sedan fortsatte man Valborgsmässovägen ned, parallellt med Trettondagsvägen, till LM Ericssons väg. I andra omgången fortsatte man med Cedergrensvägen mot Bäckvägen för att fortsätta i en bågformad rörelse upp längs Hägerstensåsen tills hela området var klart. Nu insåg man att området blev stort varför man delade upp det i två föreningar, Tellusborgshus och Tellusborgshus 2, sedermera Tele.

Byggmästare Engkvist hade tidigare fått kritik för torftigheten och steriliteten i sina byggprojekt norr om Stockholm varför man nu lade sig vinn om att bygga kortare huskroppar och ta mer hänsyn till terrängen, vilket förklarar stadsplanens luftighet och områdets rika grönska.

Smalhus

Husen är så kallade smalhus uppförda i en stram och avskalad funkisstil med slätputsade fasader och flacka pulpettak. Detta var den vanligaste byggnadsstilen under 1930- och 1940-talen eftersom man snabbt behövde uppföra bostäder med hög standard och låg hyra vilket krävde enkla och rationella metoder. Liknande och senare bebyggelse finns i flera mellanstadsområden som Hammarbyhöjden och Abrahamsberg. Byggnadsstilen kännetecknar många av Stockholms mellanstäder, de områden som numera kallas närförorter.

Typiskt för smalhusen är deras tre våningar utan hissar samt att de är just smala med gavlar som är framträdande i stadsplanen . Typiska är också husens ljusa fasader i puts eller tegel med små balkonger, när så förekommer. Lägenheterna liknar varandra, det rör sig om små, ljusa och välplanerade lägenheter jämte enkla men väl utförda detaljer vad gäller exempelvis fönster och socklar. De fina detaljerna gäller också trapphus, portar och entréer.

Fördelarna med smalhusen är många. Deras mindre volym gjorde dem lättare att anpassa till terrängen, varför man inte behövde göra kostsamma och tidskrävande ingrepp i den. Husen är hantverksmässigt byggda, vilket gjorde att man lätt kunde anpassa husen till både större och mindre höjdskillnader genom förhöjda källarvåningar, trappor och socklar. Husens smalhet gjorde att alla lägenheter fick fönster i minst två riktningar, vilket gjorde dem ljusare. Vidare underlättade detta planerandet av lägenheterna som blev effektivare med fler rum per yta.

Man planerade medvetet för en boendemiljö som skilde sig från innerstaden som vid denna tid var trång och ofta väldigt nedsliten, med små trångbodda bostäder, med mycket låg standard. På grund av kraftig urbanisering till följd av snabb industrialisering rådde i Stockholm en alltmer akut bostadsbrist för arbetare och tjänstemän utan större ekonomiska tillgångar. För välbeställda stockholmsbor rådde däremot ingen bostadsbrist. Stora delar av denna slitna och nedgångna innerstadsbebyggelse kom sedan att rivas ungefär två decennier senare. Med en hel del inspiration från Gunnar och Alva Myrdals folkhemstankar och med erfarenheter från innerstadens boende eftersträvade man nu en fin anpassning till terrängen och den uppvuxna naturen runt omkring.